…mest om politik…

Per Borg (s) skriver på DN Debatt att “Vi måste själva betala en del av välfärden.” Jag undrar stillsamt gör vi inte redan det? Nog är det väl vi som står för notan, via skattsedeln?

Om konsumtionen av sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning ska öka i samma takt som ekonomin växer, vilket är en blygsam ambition, ska 150 miljarder kronor tillföras områdena fram till 2030 – utöver den konsumtionsnivå som möjliggörs genom oförändrade skatter. Om en sådan konsumtionsökning ska nås genom höjda skatter krävs ökad kommunalskatt med cirka 11 procentenheter. Kommunalskatten skulle 2030 överstiga 42 procent i snitt, vilket knappast är möjligt.

Låt oss för ögonblicket glömma det luddiga i att välfärden kommer att ta en större andel av vår ekonomi i anspråk när den förutsägs växa i samma takt som ekonomin. Jag får anta att det bara är slarvigt uttryckt, för det finns gott om skäl att anta att kostnaderna för välfärden kommer att öka snabbare, särskilt sjukvården.

Vi måste alltså skramla fram 150 miljarder fram till 2030, och det blir rejäla skattehöjningar om vi ska fortsätta skattefinansiera det utan att dra in på allting annat. 42 procent i kommunalskatt, det vill väl ingen ha? Men kom ihåg att detta är beräknat utifrån vad vi medborgare förväntas ställa för krav på välfärden i framtiden.

När vi blir allt rikare växer emellertid också kravet på höjd kvalitet inom välfärden. Det kravet skapar det största finansieringsproblemet.

Vi vill, enligt resonemanget, ha denna högre välfärd. Det är klart att det kostar. Alternativet till offentlig finansiering är privat finansiering, vilket är vad Per Borg föreslår. Vi bör privat finansiera en del av välfärden ur egen ficka. När vi ställer högre krav ska vi också bidra med en större del själva. Visst låter det rimligt? Då slipper vi höja skatten! Mer pengar kvar! … tills vi inser att pengarna som blir över efter att skatten är betald nu ska räcka till mer. Den ska räcka till vård, skola och omsorg också, inte bara mat, hyra och allt det andra roliga man kan få för pengar. Det blir inte mer pengar kvar i plånboken – vi kan ju inte gärna räkna bort slantarna bara för att medborgarna betalar det själva. Pengarna kommer ändå ur samma ekonomi. Vi får behålla våra surt förvärvade pengar hela vägen till sjukhuset. Där blir det stopp och betala.

Sanningen är att det sannolikt blir mer pengar kvar i plånboken, men det beror mest på att vi inser att vi inte har råd med den där välfärden som Per Borg påstår att vi kommer att kräva. Vi blir priskänsliga när kostnaden känns direkt i plånboken. Per Borg kallar dagens system för ett ransoneringssystem, men om vården är för dyr kommer vi att ransonera den själva. Förra året var min tandläkarranson noll besök.

Några skulle också vara tvungna att betala – har man cancer så har man, och specialskola för ett funktionshindrat barn kostar. De får betydligt mindre i plånboken än om vården är offentligt finansierad. Anledningen till att vi kallar dagens system för ett socialförsäkringssystem är för att vi, samhället, går samman och säger detta ska alla ha tillgång till. Det är en social sak att samarbeta och ställa upp för varandra. Per Borgs förslag är att vi var och en ska stå för oss själva lite mer, och det går inte att bortse ifrån att detta är gör en fördelningspolitisk skillnad. Det är att ta från de sjuka och ge åt de friska.